Jag går mot stan efter att ha lämnat in lite papper en liten bit utanför. Hela vägen är det byggarbeten på båda sidorna av en smal liten väg med asfalt. En rollstolsburen kvinna sitter i en liten gränd. Hon söker ögonkontakt. Det ser ut som att hon behöver hjälp. För att inte vara oförskämd går jag sakta och tittar åt hennes håll. Hon ropar dit mig. Skulle du snälla kunna hjälpa mig? Jag får inte bakhjulen över kanten.. jag har suttit här i nära 45 minuter. Självklart! Kanten mellan sanden och asfalten är hur hög som helst. Jag är tvungen att lyfta på hela rullstolen för att få stolen över kanten. Att själv ta sig över den kanten skulle vara en omöjlighet till och med för mig med friska, unga armar. 
Damen kan ha vart runt 60-70, rött fluffigt hår, hur trevlig som helst. Varför har ingen hjälpt henne? Varför har hon suttit där i nästan en timme, med hundratals passerande, utan att fått någon hjälp? Hur länge till hade hon fått sitta där i kylan utan att få någon hjälp? 
Sverige, skärp er! Jag får ont i hjärtat när jag tänker på hur det måste kännas för den stackars lilla damen. Sitta där och se hur alla som passerar tittar på henne, utan att agera. Hon såg mycket ledsen ut. Kanske är jag skadad från det jobb jag har, men jag kan inte få den snälla lilla damens blick ur mitt huvud. Lyckan när jag faktiskt kom när hon vinkade dit mig, lyckan att jag faktiskt hjälpte henne. Hon var så tacksam, som om jag hjälpt henne vinna en miljon. 
Vårt samhälle byggdes upp av de som nu är gamla, borde vi inte ta hand om dem? Borde vi alla inte ta hand om varandra? Varför sträcker vi aldrig ut den där, så väldigt betydelsefulla, hjälpande handen och hjälper de som behöver det? 
 
Nej, jag skäms för att vara människa. 
Fy på er Gävlebor som passerade den utsatta lilla damen, tittade på henne och gick vidare. 
Usch!